Att skaffa barn...
Kategori: Allmänt
Det är ju typ "inne" att skaffa barn nu för tiden, jag läste i någon tjejtidning för ett tag sedan att man skulle byta ut IT-väskan mot den nya IT-"prylen"... En bebis!
Jag tycker det är helt sjukt att det kan vara modernt med barn, för barn skaffar människor ändå. Man skaffar barn när man känner sig redo, och det är ju väldigt individuellt från person till person. Dock finns det människor som känner sig redo trots att dem inte är det, och det märker man ju senare. Jag tänker på alla barn som lever i splittrade familjer och som har flera syskon men inget syskon har samma mamma eller pappa som en själv. Man måste fundera över om ens förhållande skulle överleva ett barn, för det kan vara en stor prövning för två nyblivna föräldrar.
Sedan ska man väl skaffa lagom många barn, så alla barnen får mycket uppmärksamhet och så att man har råd att ge dem ett bra hem, bra mat och hela kläder. Barn behöver inte vara bortskämda för att deras bas-behov ska vara tillfredsställda. Kollade på ett program idag som handlade om 3 familjer som alla hade +10 barn, helt sjukt! Ungarna fick trängas 5-6st i ett litet sovrum och allt var skitigt och i dåligt skick i hela huset plus att dem fick köpa den billigaste maten, med andra ord väldigt onyttig mat. Att man inte har en spärr? En tjej som var med i det programmet gjorde graviditetstest varje månad i hopp om att vara gravid, och hon hade 12 barn. Hon måste ju kompensera för något på något sätt, hon borde få hjälp istället för att föda en massa barn som hon inte har tid/ekonomi för, med andra ord barn som hon inte kan ta hand om.
Sedan har jag ju förståelse för "olyckshändelser"! Alltså att man blir gravid, och det inte var planerat och man inte kan/vill göra en abort. För det är inget man kan rå för, och jag förstår dem som väljer att inte göra abort för det kan inte vara lätt att leva med efteråt. Alla kan bli bra föräldrar även om man blir det i tidig ålder, men man måste vara beredd på att få kämpa lite mer än alla andra. Och man får vara beredd på att förlora delar av sin ungdom. Det är inte alla nyblivna unga föräldrar som förstår detta...
Jag vet inte ens om jag vill ha barn, jag säger alltid att jag inte vill ha det, för barn är inget för mig. Men alla säger att jag också kommer växa upp och vilja ha ett, och kanske är det så... När jag har ett fast arbete, äger mitt eget hem och känner att jag levt klart mitt eget liv, då kanske jag blir sugen. Dock är jag rädd för att vara gravid och jag är rädd för att föda barn och jag är rädd för att handskas med små barn. Och eftersom jag har ADHD så är det större risk att jag får ett barn med neuropsykologiskt funktionshinder, vilket kan vara autism, ADD, ADHD och Aspergers. Och det skulle kännas jobbigt, att veta att det är mitt fel om mitt barn har det jobbigt i livet...
Ah, vart ett längre inlägg än vad jag hade tänkt. Tänkte först bara berätta om TV programmet som handlade om dom där som skaffade asmånga barn.. Men jag tänker väl lite för mycket som jag måste få ur mig! En bild på lilla Alva som kör min mormors rullator får stå för det här inlägget, för Alva är typ världens goaste lilla unge. Och det är ganska stort med tanke på att det kommer från mig, haha!
